In Translation

I förra inlägget nämnde jag i förbifarten att det bästa sättet att lära sig japanska är att se på TV. Efter att jag hade lagt upp det började jag bygga vidare på detta, och resultatet blev en stökig medvetandeström där jag rabblade om mina erfarenheter av språkinlärning. För att kort och brutalt sammanfatta mina tankegångar följer här en kort punktlista över tre teser till er som vill eller precis har börjat lära er japanska eller något annat språk:

1. Åk inte till landet i fråga, undvik att själv använda språket.
2. Läs, lyssna. Utsätt dig passivt för språket så mycket du bara kan.

Och när du väl pratar/skriver:

3. Försök aldrig att vara innovativ eller översätta från ditt modersmål, härma bara det du har hört.

—

När jag efter ett års studier på universitetsnivå hade lärt mig grunderna i det japanska språket började jag att titta på talkshows. Friheten från manus gör att folk pratar precis som vanligt, och dessutom om saker de brukar prata om. Detta gör talkshows till en bra inkörsport till det japanska språket, och då har jag inte nämnt att man dessutom lär sig om samtida japansk kultur. Det viktiga var dock att jag började konsumera japanska och omedvetet snappa upp uttal, grammatik och glosor utan att röra ett finger. Detta ser jag som en av de tre stora anledningarna till att jag, ödmjukhet i all ära, blev bättre än de som bara kämpade med grammatiska regler och förklaringar på engelska.

Den andra är det som jag, i brist på en svensk term, kallar repetition på intervall. Wikipedia har en ganska bra artikel på ämnet här http://en.wikipedia.org/wiki/Spacing_effect, men kort sagt går det ut på att man, genom att repetera det man har lärt sig med ökande intervall fasar in det i långtidsminnet. Jag köpte en handdator för detta ändamål och använder mig av programmet Stackz (http://www.stackz.com), men det finns andra (bl.a. några webbaserade).

Den tredje anledningen är något som jag länge trodde var en allmän försiktighet ända tills jag hittade Antimoon. Sidan är gjord av två polacker som lärde sig perfekt engelska på mindre än 3 år, och sätter ord på det som jag hade gått runt och grubblat på väl och länge men aldrig riktigt förstått själv. Jag förundrades över alla invandrare, såväl i Sverige som Japan, som efter så mycket som 20-30 år fortfarande hade problem med grammatik och uttal. Allt detta medan min mamma, som kom till Sverige i 20-årsåldern och de första fyra åren vägrade att prata svenska – inklusive SFI – till förmån för att läsa skönlitteratur blev flytande på nolltid. Detta är vad skaparna bakom Antimoon gjorde och bygger sin teori kring, och hela sidan är en skattkista men min favorit är artikeln om vikten av felfrihet som alla borde skriva ut, spika upp på väggen och leva efter:

1. First write, then speak.
2. Use simple language, be slow and careful.
3. If you’re not sure how to say or pronounce something, don’t say it.
4. When writing, always look things up.
5. Know where you can screw up.

Nu är klockan mycket och jag vet att andra redan har sagt det jag vill säga, så jag ska sluta nu men ta gärna även en titt på alljapaneseallthetime.com – killen som skriver bloggen hävdar att han gick från att förstå 0% till 100% av TV-nyhetern på 18 månader och det är egentligen allt man behöver veta. För att vara ärlig gillar jag inte riktigt hans attityd, och han är lite väl extrem när han säger att man ska ”bli japan” vilket enligt honom innebär att sälja alla icke-japanska DVD-skivor, planscher osv. och lyssna på japanska podcasts när man sover. Men, hur irriterande han än må vara är han väldigt bra på japanska och det finns mycket att hämta i hans blogg.

2 Kommentarer

Om ni ursäktar mig så måste jag ta en paus från mitt vanliga skrivschema för att upplysa er om att en vänlig själ har lagt upp senaste, fjortonde, säsongen av den utmärkta talkshowen Koi no Karasawagi i följande tre torrents:

http://www.d-addicts.com/forum/viewtopic_62654.htm
http://www.d-addicts.com/forum/viewtopic_62857.htm
http://www.d-addicts.com/forum/viewtopic_63085.htm

Det har alltid varit svårt att hitta avsnitt på Internet, så jag har bara kunnat se det när jag har varit i Japan. Sändningstiden är lördagsnätter kl 23, och jag vet inte hur många gånger jag har åkt hem extra tidigt från fester för att inte missa ett avsnitt. Kort sagt går programidén ut på att Sanma Akashiya, en av de tre giganterna inom japansk showbiz (de andra två är Takeshi Kitano och Tamori), tillsammans med en gäst lyssnar på och kommenterar kärleksanekdoter som de ~20 kvinnorna i den ständigt evolverande panelen berättar. En säsong sträcker sig över ett år, så man får höra hundratals anekdoter och verkligen lära känna deltagarna. En sak som skiljer Koi no Karasawagi från andra program är att deltagarna inte är kändisar, och därför inte behöver vara rädda för agenturer och skandaler.

För er som inte känner till Sanma är hela världen hans boke (jag försöker alltid översätta när jag kan, men det är svårt så läs mer här om ni inte vet vad det betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Manzai), och berättelserna följs alltid upp av en kort diskussion som oftast slutar med att Sanma idiotförklarar någon av deltagarna. I slutet av varje program väljer han ut en som straffas genom att bli slagen i huvuden med en guldfärgad plasthammare (!) Det är dock inte tal om förnedring – Sanmas relation till dem kan bäst förklaras som faderlig. Jag har själv fått äran att sitta i en TV-studio med honom och blev kallas idiot säkert tjugo gånger, men kände mig aldrig förolämpad. Det är svårt att förklara, men nu när jag tänker på det är det kanske pga detta som så många får för sig att förnedrings-TV är stort i Japan. Jag får skriva mer om det någon annan dag.

I dagens klipp har Yumeno Ogita, 20 år, precis blivit dumpad av sin pojkvän. Detta är ett av ögonblicken då Yumeno, som antagligen jobbar som sällskapsdam (se framtida inlägg) och tilltalar Sanma och kändisgästerna som om de vore jämnåriga, visar sin mjukare, mer oskyldiga sida. När en annan i panelen berättar att hon i tredje ring var otrogen med en 33-årig man blir Yumeno plötsligt gråtfärdig. Sanma förstår först inte varför – har hon också varit otrogen? – men sedan framkommer det att pojkvännen hon precis blev dumpad av var just 33 år och att de hade varit tillsammans sedan tredje ring. Sanma skrattar ut henne så som bara han kan, och försöker sedan komma överens om en lista på ord som påminner om honom och därför inte får nämnas.

Det är inga undertexter, och som med allt annat är klippet mycket roligare om man redan känner till personerna som är med men bästa sättet att lära sig såväl språket som Karasawagi-tjejerna är att se på programmet!

En sista varning dock: Ni som har en förkärlek för japanskor kommer nog att bli besvikna. Det pratas hej vilt om otrohet och tips på hur man lurar män, och alla är rörande överens om att pengar gör män mycket mer attraktiva. Den bild som målas upp av kvinnor i allmänhet och japanska sådana i synnerhet är mörk, och huruvida den överensstämmer med verkligeheten eller inte tänker jag inte ge mig in på men hur som helst, förvänta er inga koketta geishor bland deltagarna.

Inga Kommentarer

Så, först ut är Miho Nakayama, en av de fyra stora idolerna under andra halvan av 80-talet (de andra var Shizuka Kudou, Yui Asaka och Youko Minamino). En grej som är lite speciell med Miho Nakayama är att hon använde sitt riktiga namn och att det var hon som startade trenden med att ha ett smeknamn som slutar på -rin, men nu får det vara nog med text:

WAKU WAKU sasete, från 1986. Första gången jag hörde den här var när komikern Tomochika sjöng den på en talkshow, och sedan dess har den haft en given plats i min min playlist på Youtube. Scenkonsten är minst sagt i det galnaste laget, och texten handlar om att alla borde sluta vara så blyga och istället leva livet!

Hennes debut ”C” ett år tidigare, texten är mer romantisk och försiktig. En intressant detalj är att hon sjunger om att ”gå upp för vuxenhetens trappa” (det låter bättre på japanska, jag lovar), något som har varit ett ständigt tema för unga idoler – senaste moderna exemplet jag minns är idolgruppen Berryz Koubou för bara något år sedan. Men mer om dem sedan. Njut av klippet nu, och hon var bara 15 år när det spelades in!

En Kommentar

Ärligt talat vet jag inte vad som fick mig att börja, men av någon anledning har jag under de senaste åren lagt ner väldigt mycket av min tid på att konsumera japansk kultur – jag har följt talkshows slaviskt, sett internetfenomen komma och gå och memoriserat texten till otaliga schlagerhits. Jag har försökt att ha ett förhållningssätt där jag inte intar en observerande roll eller bygger några teser utan helt enkelt bara utsätter mig för kulturen, och som jag känner det har detta tillåtit mig att ta till mig den på ett helt annat sätt än de flesta andra. Nu känner jag det som min plikt att föra vidare något av allt jag har lärt mig till en bredare publik, helt enkelt eftersom det är ett otroligt slöseri om japanerna ska få ha ensamrätt på det. Jag har sonderat bloggterrängen, men allt jag hittar är fascination över ogrammatisk engelska, snabbspolade övergångsställen och obegripliga levnadsregler. Nu säger jag inte att det är fel att se Japan på detta sätt, men i denna blogg vill jag utifrån ett inifrånperspektiv (eh, ja) introducera några japanska guldkorn som folk inte skriver om helt enkelt eftersom de inte vet om att de existerar. Ungefär som 100 Höjdare, men utan sarkasmen.

Inga Kommentarer